Om rätten att äta ett äpple

Äpplen är goda och nyttiga frukter. An apple a day keeps the doctor away, heter det. Vi tror väl alla att äpplen är något som alltid kommer att finnas där, som en naturlig del av folkhushållet. Äppelträd finns överallt, äpplen finns att få överallt, gratis eller för en billig penning. Det enda hot mot det eviga äppelätandet, är sjukdomar som hotar pollinerande insekter. Men det finns säkert botemedel. Men för att äta äpplen krävs tänder, gärna molarer och såna har vi ingen rätt att ha. Det är något vi säkert inte känner till, men den statliga tandvårdsförsäkringen gäller inte molarer. Förlorar vi en molar av vilket skäl det vara månde, får vi betala för en ny tand själva. Det är en kostnad på 25-30 000 SEK per tand. Tandvårdsförsäkringen som ju heller ingalunda är heltäckade (den räcker 50 -80% av kostnaden upp till en viss högsta nivå), täcker bara kostnader t.o.m. tand nr fem i varje käkhalva. Det betyder 20 tänder. 8 av dessa är s.k. framtänder man behöver för att bita av äppelbiten. Sen kommer fyra hörntänder. De är också bra att bita av saker med. Slutligen två tänder med lite tuggyta. Det är dessa åtta små stackare som ska finfördela äpplet så att magen och tarmarna kan uppta näringen. Det är väldigt svårt att finfördela något med dessa tänder. Någonstans är det nog överlevnadsstrategiskt viktigt att ha molarer, åtminstone en på varje sida, dvs fyra. Normalkäken har 12 stycken, så att få behålla en tredjedel, synes rätt rimligt. Men så icke. Staten har bestämt att vi inte har rätt till fler än 20 tänder. Extra märkligt blir detta mot bakgrund att vetenskapen ständigt avslöjar nya samband mellan tandhälsa och övrig hälsa. Människokroppen har på något sätt inte hängt med i svängarna utan envisas fortfarande att hänga samman. Munnen är inte en separat del vars väl och ve, funktioner och delar saknar samband med övriga organ. Tandhälsa har betydelse för våra största folksjukdomar, dom som kostar mkt pengar – hjärt- och kärlsjukdomar och demens. Man tycker att det borde vara rimligt att bromsa utvecklingen av dessa sjukdomar, åtminstone ur nationalekonomisk synpunkt. Att vårda dementa är väldigt, väldigt kostsamt. Människor med hjärt- och kärlsjukdomar är lättare, för de dör oftast i förtid, innan de hinner kosta så mycket, åtminstone kvinnor som får andra, mindre kända symptom. Så – till slut kommer slutsatsen. Att äta ett äpple är kanske fortfarande en mänsklig rättighet, men inte utan en rejäl mixer!

Om Juholts problem

Såg den arme Juholt i Agenda. Den stackarn gjorde en Ringholm. Jag förstår att det kommer krävas några partiledare innan partiet har rätat ut sig efter Göran Perssons stora bak, men Juholt?? Han och hans gäng verkar vara en homogen samling vita medelålders män utan vare sig bildning eller utbildning. Och det värsta är att de inte ser något fel med det.

Vad är problemet med att ha styrande som inte har någon utbildning? Det är inte bara de att de är djupt ointellektuella, de saknar helt förutsättningar att någonsin bli det. Det är inte deras bakgrund eller deras gener det är fel på, felet ligger i att de aldrig lärt sig tänka på ett systematiskt vis. Visst finns det naturbegåvningar som lär sig springa fort, hoppa högt, sjunga fint etc, utan vederbörlig träning, men de är undantagen. Vitsen med universitet – förutom den uppenbara kunskapsväxten genom forskning – är att träna unga människors intellekt, träna dem att vända och vrida på påståenden, granska dem, ifrågasätta, debattera och få en grundläggande känsla för tillvarons oerhörda komplexitet och mångfald. Inte att fostras in i en färdig rörelse, där debatterna mer är uppvisningar, fingerövningar.

Att det finns människor som på allvar kan känna förtroende för sådana politiker, är en gåta. Tur vi har duktiga tjänstemän…

Om åldersdiskriminering

Äntligen togs ålderdiskriminering upp i ett samhällsprogram – Agenda. Alla vet att det är nästintill omöjligt att få ett nytt arbete efter 50, ja kanske redan efter 40. Som kontrast nämndes USA där lagstiftaren varit tydlig.

Vad som är värre är att åldersdiskriminering inte i första hand är en fråga om rättvisa i arbetslivet, att tillvarata kompetens etc, utan att hela vår kultur är så ungdomsfixerad att vi alla, oavsett ålder, tycks tro att yngre människor generellt är lite bättre i samtliga avseenden. Ju högre ålder, desto fulare, dummare, inkompetentare, ja sämre i allt tycks människan vara. En pensionär är knappt värd att ta på allvar överhuvudtaget. Jag har förundrat hört komiker driva med äldre människor och folk har skrattat oreflekterat. Samma människor, fullt normalt utrustade människor i varierande åldrar, skulle satt skrattet i vrångstrupen om den gamla människan ersatts av en invandrare eller en kvinna. Då hade skämtet blivit plumpt, rasistiskt, olämpligt.

Någon av Filip och Fredrik (vars förträfflighet jag helt missar), intervjuade Kjerstin Dellert härförleden om den dvd hon gjort med enkla fysiska övningar för riktigt gamla människor. Den unge mannens enda fråga var om målgruppen verkligen var i stånd att hantera en dvd-spelare… Ingen reagerar.

Nej, vi är totalt okänsliga när det gäller åldersdiskriminering, vi har en stor blind fläck. Jämför detta med t ex den allmänna känsligheten för något som med lite fantasi skulle kunna tolkas som kritiskt mot judar – här svindlar tanken. Pensionärslobbyister, var är ni?

Är det månne vår svenska ängslighet och därmed med den okritiska fascinationen inför allt som är modernt som spelar oss detta fula spratt? Hur kan man tro att en gammal människa skulle vara dummare och mindre kompetent än en ung människa?

Om socialdemokratin

Det här valet tycks handla mest om plånboksfrågor, men jag tror faktiskt att det som avgör det hela i slutänden, är en tydlig ideologisk skillnad som folk har uppfattat. Skillnaden handlar om synen på förhållandet individ – kollektiv, dvs i vilken mån man föredrar breda kollektiva lösningar där andra – politiker, experter, bestämmer på ganska hög detaljnivå över människors liv eller om man hellre vill fatta egna beslut. Eftersom vi alltmer fattar egna beslut om teleoperatör, fondförvaltare, elbolag, dagis, skola, äldrevård, vårdcentral etc. och eftersom alltfler medborgare är allt bättre utbildade och både kan och vill bestämma över sina liv, blir socialdemokratins lite patriarkala omsorg om medborgarnas väl och ve helt enkelt oattraktiv och omodern. Det handlar inte om brist på solidaritet, ett kallt samhällsklimat eller vad nu socialdemokraterna vill kalla det, utan det handlar om att människor kan och vill ta ansvar för sina liv, fatta beslut, göra val och ta ansvar för dem. För det är väl just baksidan av den här patriarkala omsorgen, att den kan göra människor passiva och mindre intresserade av att ta kommandot i sina egna liv.
Sen är det klart att alliansen visat duglighet och samarbetsvillighet, och det i kombination med de rödgröna brist på enighet, med Ohly som hela tiden måste markera sitt oberoende, med Mona Sahlin som är så svår att tycka om, med en politik som inte innebär något nytt, en retorik som människor inte kan relatera till, gör att valet nog blir lätt för många.
Det är svårt att se hur socialdemokratin ska kunna vända den här utvecklingen efter valet. Att skylla allt på Mona Sahlin är att göra det lätt för sig. Ideologin börjar bli obsolet och väljarbasen dör sakta men säkert undan. Deras karta stämmer inte med verkligheten.

Om slöjan

Jag tror att för de allra flesta kvinnor i väst som bär huckle 2010 (det var ju vanligare säg, 1910) är det mest en vanesak och fyller lite samma funktion som tonårskillens keps – något att gömma sig under. De här kvinnorna törs helt enkelt inte visa sig utan och därför kanske de skulle behöva en puff i rätt riktning. Men förbud, nej, det får snarast motsatt effekt, åtminstone för de lite mer extrema kvinnor som envisas med att spöka ut sig i heltäckande tygsjok. För dem verkar det mest vara en protest mot lite av varje. Fast samtidigt är ju denna handling, att totalt skyla sig för omvärldens blickar, det kanske mest sexualiserade sättet att förtingliga sin varelse. Kvinnor utstyrda på detta vis, lockar fantasin och reducerar bärarna till objekt i allmänhet, och objekt i synnerhet för den man som äger rätten att titta på det som finns under. Men det förstår inte de här stackars tjejerna, de tror de är utmanande och radikala, stackarna.

Vi skrattar åt dem istället, löje är bättre än förbud. Nästa gång vi möter Spökplumpen i tunnelbanan kan vi väl pröva att helt enkelt rycka lite i schabraket och se vad som händer?

Allvarligt talat, i det offentliga rummet har man vissa skyldigheter gentemot sina medmänniskor – vi ingår alla i ett sammanhang och därmed bör vi visa respekt för varandra genom att anpassa oss efter gemensamma umgängesnorm. I vårt samhälle är det inte ok att dölja sitt ansikte bakom vare sig rånarluva, maskeradmask eller sjal. Det gör oss obehagliga till mods att ha närkontakt med människor som gömmer sig. Det är ett argument för förbud men med tanke på effekten är löje en bättre metod. Ingen vill känna sig löjlig eller utsättas för andras spe, även om man gömmer sitt ansikte.

Om islam

Jag har svårt för islam. Den är den yngsta och egentligen mest okomplicerade och rena formen av de tre monoteistiska stamreligionerna från Mellersta östern. Det borde kanske ses som en fördel, men för mig är den en ganska simpel form av religion, sett som uttryck för människans sätt att i tanke, känsla och handling ge uttryck för sin känsla av sammanhang och mening och förbindelse med ”das ganz anderes”. Kanske är det kravet på underkastelse som spökar, kanske har det egentligen inte med religionen som sådan att göra, kanske är det kulturen i de samhällen som antagit islam som religion som spelar mest roll. Hursomhelst har islam och muslimska samhällen inte klarat den förändring som är nödvändig för fortlevnad. Allt som lever, är statt i rörelse. Det som stelnar, dör. Andra religioner, som kristendomen har förändrats med sin tid, liksom de samhällen den varit en del av. Islam är sig påfallande lik. Det har funnits moderniseringssträvanden och reformdito, men rörelserna bakåt har varit ännu starkare, wahabismen t.ex. Därför har man kvar idén om stat och religion som oskiljaktiga och många muslimer förstår nog inte ens frågan för det är så självklart att det är ett och samma. Stora muslimska folkgrupper som tillåts leva avskilda från resten av samhället, blir därmed en potentiell fara för den sociala sammanhållningen eftersom de egentligen inte anser sig leva under samma lagar och därmed inte i samma samhällen eftersom sharia alltid står över de världsliga lagarna.

Jag undrar också väldigt mycket över varför de människor som råkar i konflikt med lagar och uppfattningar som råder i de samhällen de lever i, inte flyttar till ett land där sharia råder? Det är inte krig eller eländiga förhållanden i alla muslimska länder. Varför vill de tvinga på andra sin uppfattning? Islam har ju egentligen aldrig varit någon missionerande religion. En av förklaringarna till framgångarna i Afrika, var just att man inte missionerade i någon större omfattning, de folk man stötte på fick fortsätta med sin traditionella religionsutövning.

En annan sak jag funderat över, är varför muslimer som var ett sjöfarande folk, inte tycktes lära sig så mycket av sina resor. De nya intryck man hade med sig hem, ledde inte till någon förändring av de muslimska samhällena. Var de inte nyfikna? Eller varför blev det en sådan skillnad när européerna flera århundraden senare gjorde samma sak, dvs gav sig ut på haven? Den muslimska kulturen var utomordentligt högtstående, nivån på kulturen och kunnandet var fantastisk inom matematik, konst, arkitektur och andra områden och man hade alla förutsättningar att utveckla sin kultur i samma riktning som européerna gjorde senare och som via renässansens stadskultur med handel och hantverk så småningom ledde till industrialismen. Vilka var skillnaderna? En del hävdar ju att förbudet mot ränta är en avgörande faktor när det gäller att förklara muslimska samhällens bristande ekonomiska utveckling, men hur är det med nyfikenheten, öppenheten för sådant man inte känner till, beredvilligheten att ta i beaktande, att låta sig utmanas? Är det något kulturellt betingat? Varifrån kommer islams bildförbud? Det har inte alltid funnits, i alla delar av den muslimska världen.

Och hur i all världen tänker de här unga männen som vuxit upp i västerländska samhällen och sedan drivs av någon slags renhetslängtan till förfärliga illdåd? Hur kan död, blod, pina vara gudibehagligt? Och hur är man funtad rent intellektuellt när man tror på fullaste allvar att det ska gå att vrida klockan tillbaka till något som redan har varit?

Nu tilltar självcensuren i världen. Alla är så ängsliga att bli anklagade för att vara islamofober att det börjar bli som med antisemitismen. Såg Timothy Garton Ash bli censurerad av Axess-teve, undrar så vad han sa och hur man resonerade när man la en blipp-ton över flera minuters tal. Vad besviken jag var på Axess!

Kan man på något sätt hjälpa muslimer att modernisera sin religion, är en fråga som debatteras en del, men det är kanske fel fråga? Det kanske inte har med islam att göra, det kanske har djupare rötter och är kulturellt betingat? Men då hamnar man väl på de anklagades bänk, som rasbiolog eller något! Det är något i kulturen hos människor som kommer från samhällen som betecknar sig som muslimska (blev det rätt så?) som gör dem resistenta mot förändring. Och förändring är något som verkligen karakteriserar vårt västerländska samhälle, bra eller dåligt, det kan man ha synpunkter på, men jag tror inte att en dialog är riktigt meningsfull, om vi inte ser den här grundläggande skillnaden. Det, snarare än upplysningsidealen som ju snarare är en funktion av vår egentligen aldrig ifrågasatta förändringsbenägenhet. Det är under upplysningstiden som man börjar formulera en framstegstanke som ju just är betingad av känslan för förändring. Och den är unik, tydligen. Vi glömmer det och därför förstår vi inte muslimernas sätt att tänka och resonera, därför kan jag sorglöst skriva att de unga arga männen vill vrida klockan tillbaka. Det är naturligtvis inte så de ser det - de vill hitta en förlorad jämvikt kanske? Vi måste kunna lyfta fram de kategorier som formar vårt sätt att uppfatta världen. Tillbaka till Kant, fast nu handlar det om andra kategorier än de han beskrev.

Om barn

Jag tycker inte om barn, nej, fel, jag tycker ingenting om barn. De är rätt ointressanta, de kan ingenting och de vet ingenting och därmed ointressanta att umgås med. Däremot för de en massa oväsen och har ofta föräldrar som låter dem bete sig som hemma på offentlig plats – i affärer, på allmänna transportmedel, ja, t.o.m. på konserter och restauranger där människor har betalt för något helt annat.
Jag brukar säga ifrån, numer mest för att få njuta av den mest oskyldiga förvåning man kan få se. De här barnen – och de tycks bli allt fler – har uppenbarligen aldrig upplevt att någon över huvudtaget haft synpunkter på deras sätt att vara. Inte kan det bero på att deras föräldrar fått en sträng uppfostran?? Eller är det helt enkelt bara ytterligare ett uttryck för unga människors brist på insikt i det faktum att vi är varandras miljö, att vi ingår ett socialt sammanhang?

Jag har förstås inga egna barn, har aldrig velat ha några (jo, vuxna, vettiga barn hade varit trevligt…) av ovan nämnda skäl, men jag har uppgivit olika skäl under olika perioder av mitt liv. Men i grund och botten handlar det om att jag är ointresserad av barn, att jag är för upptagen av mig själv för att ha tid att ta hand om ett barn och att jag helt uppenbart saknar känslor av biologisk längtan efter barn. Och då är det ju lätt att vara utan.

Konstigt är bara, att människor tror att de måste bilda familj för att skapa sig ett lyckligt liv. I synnerhet kvinnor och i synnerhet på mindre orter är utsatta för en enorm press att göra som alla andra, att vara normala och att tycka att det är höjden av lycka. Det måste vara svårt att hävda sin rätt att gå sin egen väg.

Jag har två brorsbarn, den ene en överlägsen brat, med fotboll och pengar som enda intressen, den andra en helt vanlig tjej som jag trodde var efterbliven ända tills hon kom i puberteten. Sen har jag ett par vänner som har riktigt trevliga, numer vuxna barn. Resten av vänkretsen är barnfri. Jag umgicks med en kollega en tid som adopterade två flickor från Kina, har väldigt svårt att se med vilken rätt man köper barn från fattiga länder för att tillfredsställa sina egna behov.

Samtidigt är jag ju tacksam mot dem som bidrar till släktets överlevnad, kanske kunde somliga uppmuntras att skaffa riktigt många barn? Det är säkert dessutom väldigt danande att växa upp i en stor syskonskara.

En liten sista fundering – vad i all sin tid blev det av befolkningsexplosionen? Ett av otaliga skräckscenarior för civilisationens snara undergång? Hur var det nu? 3 miljarder kunde jorden knappast föda, hur många miljarder är vi idag? Hur påverkas jordens resurser av det? Är det någon som överhuvudtaget intresserar sig för frågan hur jorden ska kunna föda så extremt många människor och vilka följdverkningar det får för markanvändning, migration etc?

Laurie Anderson sa en gång i en låt på sitt hypnotiska vis – ”The living outnumbers the dead….” Dvs att vi är fler idag än alla de människor som någonsin funnits... Påminns om att det var en rysk, religiös filosof, har glömt hans namn som gav startskottet till det sovjetiska rymdprogrammet genom sitt envetna tjat om att på uppståndelsens dag när Jesus Kristus skulle väcka alla döda, så skulle inte jorden räcka till, alltså måste vi börja kolonisera rymden…